Löpningen blev vägen framåt

Kalid Abdulwasai hade nyligen fyllt 30 år. Kommit igång med löpträning, köpt hus och blivit pappa. Då slog sjukdomen till.
Idag gör han bättre tider än någonsin och sätter hoppet till svensk forskning.
– Jag tror de kommer att lösa det. Jag tror att jag kommer att bli frisk någon gång, säger han.

Historien tog sin början en helt vanlig lördagskväll. Kalid hade under hösten känt sig alltmer trött, hungrig och kissnödig. Något var fel.

Som utbildad folkhälsovetare på universitetet anade han oråd. Men han visste också hur han kunde få bättre koll på läget.

Kalids fru hade under sin graviditet med dottern drabbats av graviditetsdiabetes. Nu tog Kalid hennes utrustning och stack sig för att mäta blodsockret.

– Värdena var väldigt höga. Dagen efter, på söndagen, stack jag mig igen på tom mage och det visade samma resultat. Så då var det bara att åka in till sjukhuset.

Han klev in till akuten och sa: ”Hej, jag tror jag har diabetes”.

– Då var det allvar direkt och jag blev inlagd. Urinprov och blodprov togs. Till slut kunde de konstatera att jag hade typ 1-diabetes.

Hur gick tankarna under de där första dygnen?

– Det var en karusell. För mig som hatar sjukhus… alla maskinerna därinne, pipen, ljuden. Det var obeskrivligt. Det enda jag tänkte på var min dotter och min fru.

Sjukhusvistelsen blev dock kortvarig. Redan på det tredje dygnet drabbades han av covid-19. Eftersom pandemireglerna fortfarande var stränga skickades han hem på grund av infektionsrisken, för att inte smitta andra patienter.

– Jag skickades hem med kassar med kanyler, insulin och broschyrer. Det var ett hav av information.

– Hälften ligger fortfarande orört. I det läget hade jag varken lust eller energi att läsa. Jag tänkte att läkaren fick berätta i stället.

Räddningen blev mötet med specialistvården. Han fick träffa diabetesteamet på sjukhuset redan veckan efter.

– De var underbara. De kunde förklara allt jag inte förstod och sätta mig på rätt kurs.

Vägen tillbaka genom löpningen

Vi träffar Kalid i hans vita parhus utanför Eskilstuna. Området är nybyggt och på terrasserna står grillar och leksaker. Härifrån tar han bussen varje dag till jobbet som kundrådgivare på sparbanken inne i stan. På kvällarna är det samvaro med familj och vänner.

– Vi trivs fantastiskt bra här, säger han och berättar om barnen som springer mellan tomterna.

Han ger sin berättelse sittande vid köksbordet i träningskläder, precis hemkommen från en löprunda. Kalid har alltid varit sportig, spelade fotboll som ung. Efter en lång paus började han träna igen 2023. Denna gång löpning. Provade de första stegen i det näraliggande naturområdet och kände energin flöda direkt.

Han anmälde sig till Midnattsloppet i Stockholm i slutet av sommaren och gjorde fina resultat. Det var samma höst som sjukdomen slog till, och en lång, tuff vinter följde.

– Vändningen kom efter årsskiftet, berättar Kalid. Fram till dess var det en mörk period och jag var nära att utveckla en ätstörning av all rädsla kring maten. Men när jag gick ner under 70 kilo bokade jag ett möte med en dietist som förklarade att det faktiskt gick att äta normalt.

Ett halvår efter insjuknandet tog Kalid upp löpningen igen. Den här gången var han ännu mer motiverad. Han började springa längre, snabbare och uppnådde snart resultat han bara kunnat drömma om tidigare.

– Min bästa tid på 10 kilometer är nu 43 minuter. Som frisk tog det mig en timme. Så jag har faktiskt blivit snabbare som sjuk! Halvmaran har jag gjort på en timme och 38 minuter, och 5 kilometer springer jag på 19.30. Ett maraton tar mig ungefär 5 timmar.

Han reflekterar över den oväntade utvecklingen:

– Jag har förbättrat mig efter sjukdomen. Jag springer längre distanser nu som sjuk än som frisk. Jag känner mig mentalt starkare. Jag fick en wakeup-call i livet.

Delar med sig för att stötta andra

Andra sommaren som sjuk valde Kalid att ta ett stort steg: han öppnade upp om sitt nya liv på sociala medier under namnet “diabeteslöparen”.

Du har valt att berätta brett på sociala medier om din löpning och din sjukdom, varför?

– När jag låg inne på sjukhuset och googlade på sjukdomar märkte jag att det inte fanns någon information alls om diabetes och löpning. Som person hade jag aldrig haft sociala medier tidigare. Det kändes stort och jag exponerade mig själv. Men jag gick ut och blottade mig, och det blev ett enormt gensvar. Det var kärlek från alla håll och kanter och en stor igenkänning hos många.

Hur ser din omgivning på sjukdomen i dag?

– Många är fascinerade över sjukdomen. De tycker också det är intressant att jag har vänt det till en fördel och blivit starkare som löpare. Men jag försöker också visa att jag är svag ibland, att jag är dödlig. Man måste acceptera det. Jag är kroniskt sjuk så det är en del av livet.

Märker du ibland att sjukdomen är en känslig fråga?

– Det är känsligt på det sättet att typ 1-diabetes ofta förväxlas med typ 2. Vissa tror tyvärr fortfarande att man själv har orsakat sjukdomen genom sitt sätt att leva.

Hoppet står till forskningen

Kalid följer forskningen inom diabetes typ 1 med stort intresse. Han tror att ett botemedel är inom räckhåll och att han själv kan bli frisk inom 15 år.

– Jag vet att Sverige ligger i framkant. Vi är ett utvecklat land och aktörer som Barndiabetesfonden ger otroligt viktiga bidrag. De visar att sjukdomen finns och hjälper till att stötta forskningen. Jag tror att forskarna kommer att lösa det här.

Vad gör du då, den dagen du blir frisk?

– Då tar jag en löprunda helt utan tillbehör, utan mobil och utan sensor på armen. Bara springa fritt och helt oplanerat.

En vardag fylld av planering och livsviktig balans

För ett år sedan fick familjen tillökning med en son och nu är Kalid föräldraledig. Att bli småbarnsförälder innebär en omställning för alla. Och för Kalid innebär det en extra dimension – han måste ha järnkoll på familjen, men också på sig själv.

– Det är tufft i sig att vara förälder. Sedan ska jag ta hand om mig själv och min sjukdom också. Min fru hjälper mig jättemycket. Min dotter och jag har en väldigt öppen relation; vi pratar om det och hon hjälper mig faktiskt att ta insulin ibland.

Han förklarar att rutinerna underlättas av nuvarande omständigheter, men att stressen alltid lurar runt hörnet.

– Jag har haft flax eftersom min fru varit mammaledig, så jag har inte upplevt den där riktiga, djupa stressen med sjukdomen än. Men jag känner av det ibland. När jag ska till bussen till exempel – då måste jag kolla blodsockret först och justera det. Ibland kan det vara så att jag inte hinner äta innan och blir låg på vägen. Då får jag vända hem, äta och sedan gå tillbaka. Det krävs enormt mycket planering, men samtidigt gör stressen ibland att jag inte hinner planera.

Hur klarar du av att springa ett helt maraton och samtidigt parera din typ 1-diabetes?

– Jag har en sensor på armen som skickar en signal till min mobiltelefon, där jag kan se allt live i en app. Sedan är fördelen med att springa stora lopp att det finns läkare och sjuksköterskor runt längs banan. Det är faktiskt läskigare att springa helt själv ute i skogen.

Samtidigt som de låga värdena ger omedelbar panik, gäller det att långsiktigt skydda kroppen mot de höga blodsockernivåerna.

– Om jag har högt blodsocker påverkar det kroppen på ett annat sätt – njurarna, ögonen och hjärtat. Det ger en inre stress. Långsiktigt är det också ett långsamt döende. Men samtidigt har jag lärt mig att man inte ska vara rädd för att ligga lite högt ibland.

Trots alla krav och den ständiga övervakningen vägrar Kalid att låta sjukdomen diktera hans liv. Nästa stora utmaning väntar redan i höst. Då packas väskorna för Italien och Wizz Air Rome Half Marathon i Rom i oktober.

– Sjukdomen ska inte stoppa mig från att göra vad jag vill. Den är en del av mig nu.

FAKTA
Namn: Kalid Abdulwasai
Ålder: 34
Yrke: Kundrådgivare på bank
Bor: Skogstorp utanför Eskilstuna med fru och två barn
Utbildning: Folkhälsovetare
Sjukdomstid med typ 1-diabetes: Sedan 31 års ålder