Hon kombinerar livet i rampljuset med typ 1-diabetes

På kvällarna dansar hon bakom Molly Sandén. På nätterna vaknar hon av larm. Proffsdansaren Alexandra Gennvi vet hur man kombinerar livet i rampljuset med typ 1-diabetes.

Avicii Arena mars 2026. Stroboskopen blixtrar på Molly Sandén som fyllt Globen till max med tusentals skrikande fans. Hon ger allt. Kör sina största hits, bjuder in gästartister som Victor Leksell och sprutar konfetti på publiken.

Runt henne de här timmarna rör sig fyra dansare i svartvita kläder. Deras virvlande rörelser förstärker Molly. Backar upp henne i en skyddande klunga med ansikten och ögon fyllda av urstark närvaro.

Vad publiken inte märker är att en av dansarna då och då smyger i sig en shot med dextrosol.

Genombrottet i danskarriären

Hon måste göra det. Inte bara för att leverera på topp. Utan för att undvika att svimma. Alexandra ”Alex” Gennvi, som dansaren heter är 20 år gammal och den utsålda turnén med Molly Sandén, där hon deltog på flera spelningar, var hennes största gig hittills. Ett genombrott i danskarriären.

– Jag är så tacksam att jag fick den här chansen. Det var underbart, säger hon när vi träffar henne på House of Shapes – den legendariska dansskolan som varit hennes andra hem sedan mellanstadiet.

Men det var inte utan risk som hon tog sig an turnén.

– Ett ångestmoment har varit: tänk om jag blir låg på scenen, tänk om jag måste gå av. Men Molly och hela teamet vet om min situation och förstår mig och det har varit väldigt betryggande, berättar hon.

Alex brukar vara noga med att alltid ha telefonen nära till hands, om värdena skulle försämras. Hon vet att det är extra viktigt vid fysisk ansträngning. Men på turnén gick hon upp på scenen utan.

– Det är dumt i teorin. Men i praktiken vet jag att jag lärt mig hantera min typ 1-diabetes. Efter så många år med dans och hård träning har jag lärt känna min kropp och jag vet hur jag ska förbereda mig inför en sådan urladdning.

Hennes sjukdom ”firade” nyligen 10 år. Över halva livet. Ändå är minnena starka. Det är inte svårt för Alex att i tankarna återgå till den 8-åriga flickan.

– Jag och min pappa trodde jag höll på att bli tonåring. Jag käkade mycket mer än honom, drack vatten hela tiden, typ fem glas per natt. Jag kissade hela tiden, blev väldigt sur. Min mamma trodde jag hade njurproblem och vi kollade upp det. Hon sa till läkarna, ”det är inte diabetes, det måste vara en njursjukdom”.

Men det var ju ingen njursjukdom.

“Jag trodde jag skulle dö”

– När beskedet kom var det första gången jag såg min pappa gråta. Så jag trodde det var väldigt hemskt. Jag trodde jag skulle dö. Läkarna sa: Packa hennes tandborste och gosedjur.

Hon älskade tiden på sjukhuset. Först fick hon reda på att hon inte skulle dö, inte just nu i alla fall. Sjukdomen gick att leva med. Sedan förvandlade hon avdelningen till en lekstuga.

– Jag gick på lekterapi, skaffade en brevkompis och målade. Jag pysslade ihop min egen diabetesväska av papper, komplett med mätare och allt. Och gick runt bland läkarna och låtsades ta blodprov på dem. Det var mitt sätt att hantera det.

En läkare gav henne första sprutan. Den andra tog hon själv. Och så har det fortsatt.

– Jag kände mig väldigt trygg och lugn och var aldrig spruträdd.

En flicka som älskar sjukhuset, tar sina egna sprutor och arbetar som bakgrundsdansare åt Molly Sandén. Tuff – ja. Osårbar – nej.

– Det har varit jobbiga stunder. Jag blev sjuk just i den åldern när jag insåg att döden fanns och att mamma och pappa kan försvinna. Det var jobbigt att processa.

– Det var också tufft när jag började känna av vilken fysisk påverkan sjukdomen har. Hur trött man kan bli och vad som kan hända om man får fel värden.

På väg ner i medvetslöshet

Som den gången hon var på väg ner i ett svart hål under en nyårsmiddag. 9-åriga Alex hade förberett kroppen med extra insulin. Men det hade även hennes föräldrar gjort. Vid midnatt blev hon trött. Mätaren gick i botten och hon var på väg ner i medvetslöshet.

– Mina föräldrar ringde 112 men närmaste ambulans var en timme bort. Aldrig hade jag sett min syster eller min mamma ha en sådan panik förut. Då om någon gång insåg jag hur farligt det kan bli.

Väl tillbaka i skolan tilldelades Alex en egen resurs som följde varje steg under skoldagen. Hon kände sig bevakad. Hennes kompisar kände sig bevakade.

– Idag vet jag att skolan gjorde rätt, men där och då blev min skolgång speciell.

– På ett sätt var det tur att jag tvingades ta ansvar för min sjukdom. Annars hade jag troligen sugits med i någon krets som var mer utagerande och kunde fått en vildare uppväxt.

Nu blev det inte så. Men behovet av rörelse och tempo kliade i kroppen och en dag klev hon in på House of Shapes på Södermalm i Stockholm.

– Jag hade alltid velat dansa och jag hittade hem här direkt. Det här har varit mitt andra hem, min ungdomsgård, ja nästan hela mitt liv. Här träffade jag mina bästa vänner och här fick jag mitt yrke.

Redan i slutet av mellanstadiet dansade hon 13 timmar i veckan. Tufft för vilken unge som helst, men särskilt för någon med typ 1.

– Jag fick träffa en dietist som lärde mig väldigt viktiga saker om kost och återhämtning. Jag lärde mig att förbereda träningen med druvsocker, äta riktigt bra efteråt inför natten och hela tiden lyssna på kroppens signaler.

Hon läser så mycket hon kan om forskningen, men är besviken på medierna.

– Det är tråkigt att jag ser så lite i medierna om typ 1-diabetes. Jag ser framför allt att typ 2-diabetes uppmärksammas. Det är bra att de har massor med läkemedel och hjälpmedel. Men det är så sällan vår sjukdom får samma plats i rampljuset.

– Därför är det arbete som Barndiabetesfonden bedriver oerhört viktigt och jag blir så tacksam för att det finns några som kämpar för oss. Jag hoppas att en dag kunna bli av med sjukdomen. Även om jag har lärt mig leva med den, vill jag bli av med den. Varje dag, varje natt, när jag dansar, när jag är ledig … vad jag än gör behöver jag alltid tänka på min sjukdom.

Vad tror du – kommer botemedlet?

– Jag tror att det kommer att kunna botas. Men det behövs mer forskning.

Alex är omgiven av människor som bryr sig om henne. Danskompisarna, pojkvännen och föräldrarna finns där under olika skeden av dagen. Den tanken gör henne rörd, men fyller henne också med rädsla.

– Jag inser att jag kanske inte kan leva ensam. Vem ska då höra tjuten? Jag vaknar inte av dem längre. Det känns så jobbigt att behöva vara i beroendeställning till mina närmaste. Jag vill inte känna att mitt liv hänger på att någon annan alltid finns där. Jag vill kunna sova själv utan att vara orolig för att behöva dö i sömnen.

När Alex får frågan om hon kan tänka sig ett liv utan sjukdomen är det första gången under intervjun hon tvekar. Hon sitter framför den stora spegeln i sina träningskläder, byter position och säger sedan:

– Egentligen kan jag inte tänka mig ett liv utan sjukdomen. Det är så svårt. Men jag tror jag hade känt ett lugn. Avslappning. Veta att jag får sova utan massa larm.

FAKTA
Namn: Alexandra Gennvi
Ålder: 20 år
Yrke: Dansare
Bor: Stockholm
Utbildning: House of shapes
Sjukdomstid med diabetes typ 1: Sedan 8 års ålder