Osäkra samband mellan PFAS och typ 1-diabetes

PFAS är ett toxiskt ämne som är spridd i vår livsmiljö. En meta-analys visar att 24 studier funnit att ökad koncentration av PFAS hade samband med typ 1-diabetes. Men samtidigt visade 17 studier att det fanns ett negativt samband, eller inget samband alls.

Vad som orsakar typ 1-diabetes är fortfarande inte så klarlagt att vi kan säga säkert vad som behöver eller kan göras för att förebygga sjukdomen. Vi vet att genetik spelar roll, vilket är en huvudförklaring till varför typ 1-diabetes är hundra gånger vanligare i vår del av världen än i delar av Asien och Sydamerika. Men de gener som bidrar till risk för sjukdomen, finns i mer eller mindre grad i upp till 60 procent av vår befolkning, och hög risk hos cirka 30 procent av befolkningen, men likväl får bara 1–2 procent någonsin typ 1-diabetes i Sverige, trots att sjukdomen här är vanligast i världen, näst Finland. Miljöfaktorer och livsstil spelar en avgörande roll.

Mycket talar för att ett antal kända faktorer spelar roll:

Vissa virus kan infektera bukspottkörteln, men man har inte kunnat identifiera något visst avgörande virus.
Även bakterier kan tänkas attackera bukspottkörteln.
Förändringar i tarmfloran (bakteriersammansättningen) ser ut att kunna spela roll för immunförsvaret och utveckling av autoimmunitet.
Barns ökade vikt medför ett generellt ökat insulinbehov, vilket på befolkningsnivå kan öka risken för överbelastning av de insulinproducerande betacellerna. Stressade betaceller kan dö och/eller frisätta abnorma produkter som får immunförsvaret att reagera.
Andra faktorer som ökar insulinbehovet (psykologisk stress, pubertet, infektioner i allmänhet, låg fysisk aktivitet med mera) ser ut att öka stressen på betacellerna.
Faktorer i kosten kan förmodligen öka risken (komjölksprotein och/eller gluten tidigt i livet) medan andra ämnen (vitamin D, vitamin C och antioxidanter) kanske kan minska risken.

Finns det ämnen som vi får i oss, som är direkt skadliga, och som kanske kan bidra till typ 1-diabetes?

Det finns ämnen (alloxan, streptozotocin) som kan ges till experimentdjur för att framkalla insulinberoende diabetes, och det finns katastrofer beskrivna där liknande toxiska ämnen framkallat flera fall av diabetes.

En sorts toxiska ämnen som nu är extremt spridda i vår livsmiljö är PFAS (perfluoroalkyl substances), syntetiska kolföreningar där vätejoner delvis ersatts av fluorinjoner, vilket gör att de stöter ifrån sig både vatten och oljor, och därför används i stekpannor och grytor (teflon), som väteavstötande, fett och smutsavvisande medel i bland annat kläder, mattor, bilklädsel, pappers- och livsmedelsförpackningar, flamskyddsmedel, kosmetiska produkter med mera. Dessa ämnen, som blivit extremt spridda i allehanda produkter (finns mer än 10 000 varianter av PFAS), bryts inte ner utan finns numera överallt, sprids via dricksvatten, tas upp av kroppen. Studier visar att de påverkar hälsan och förefaller kunna öka risken för bland annat cancer. Eftersom PFAS också på experimentdjur visat sig kunna påverka immunförsvaret kanske dessa ämnen kan bidra även till typ 1-diabetes? Eller rentav tvärtom skydda mot typ 1-diabetes?

PFAS medför ökad förmåga att binda och transportera syre, vilket är positivt, och har därför använts i blodersättningsprodukter, och experimentella studier har talat för att risken för diabetes hos experimentdjur minskar! Och en av de första stora befolkningsstudierna från Ohio och Virginia i USA talade för en skyddseffekt. En stor grupp människor (69 000) hade under flera år fått i sig ganska mycket PFAS, vilket gav dem cirka 10 gånger högre koncentration i kroppen än människor i andra delar av USA, och de med typ 1-diabetes hade lägre koncentration än de friska kontrollerna. Men en sådan studie säger inte vad som är orsak och verkan, om de med diabetes ökar utsöndringen, och inte heller om exponering tidigare i livet har annan effekt på uppkomst av sjukdomen.

En sammanställning av publicerade studier 2021, en så kallad meta-analys, visade att 24 studier funnit att ökad koncentration PFAS hade samband med typ 1-diabetes, 9 studier fann tvärtom ett negativt samband, 8 studier inget samband alls. Senare studier från Finland och från ABIS (Alla Barn i Sydöstra Sverige) har visat att exponering för PFAS under fosterlivet påverkar lipidsammansättningen i bröstmjölk negativt, vilket sen var associerat till ökad förekomst av autoimmuna sjukdomar hos barnen. Och ökad förekomst av PFAS i navelsträngsblod, som uttryck för exponering under graviditeten, har visat sig vara förknippat med fler fall av typ 1-diabetes under uppväxten.

Sambanden är än så längre oklara och osäkra. Men med fler studier kommer vi sanningen närmare. Bit för bit ska vi kunna minska risken för typ 1 diabetes.