Yvonne lever med både adhd och typ 1-diabetes

Egenvården av typ 1-diabetes är omfattande. Att vara duktig på att planera och komma ihåg underlättar. Just det kan Yvonne Blom, 64 år, ha problem med ibland. Yvonne Blom diagnostiserades med typ 1-diabetes som vuxen.

Hon var 36 år, 1997, när hon återkommande besökte vårdcentralen i Lerum för besvär med svampinfektioner. Några tankar på diabetes hade varken hon eller vården. Tydliga indikationer på att hon skulle ha typ 1-diabetes fanns inte heller. Kissade gjorde hon visserligen ganska mycket, men det hade hon alltid gjort. Det hade inte kommit plötsligt. Och inga i släkten har eller har haft typ 1-diabetes, vad Yvonne vet.
Men hur det var mättes blodsockernivån vid ett tillfälle, vilket visade sig vara högt. Efter ytterligare flera nya mätningar kom så en dag ett samtal från en person på vårdcentralen med det korta och koncisa beskedet: ”Du har typ 1-diabetes”.

– Det var lite chockartat att de ringde om en sådan sak. Jag förstod inte vad det innebar. Jag sa att jag behövde prata med en läkare.

Som tur var fick hon så småningom ”världens bästa läkare”. En läkare som hon nu, nästan 28 år senare fortfarande har kvar. Yvonne fick börja på tablettbehandling. Förmodligen hade hon en del insulinproducerande förmåga kvar. Men det hjälpte inte tillräckligt. I januari 1998 började hon med sprutor, vilket hon inte alls var förtjust i. Hon genomgick en kort kurs i att ta sprutorna, som även hennes man var med på, men det gav henne ingen större tröst.
– Det var jättejobbigt. Gjorde svinont att ta dem i benet. Men det var ju bara att gilla läget, säger Yvonne.

Blodsockret blev bättre, men inte så väldigt mycket bättre. Först år 2006, när hon fick sin första insulinpump, nådde hon en stabilare blodsockerkurva. Och ju modernare medicinsk utrustning desto bättre blodsocker.
– Pumpen som kan gasa och bromsa insulinet själv, som jag fick för fem, sex år sedan, hjälpte mig mycket. Nu har jag nästan ett långtidsblodsocker som en som inte har typ 1-diabetes.

Diagnostiserades med adhd

För tre år sedan fick Yvonnes son, som då var 33 år, också diagnosen typ 1-diabetes. Hennes två andra barn har klarat sig hittills. Yvonne har alltid haft ett stort kontrollbehov, för att inte glömma bort saker. Hon kan tänka att hon måste stoppa nycklarna i plånboken så hon inte glömmer dem när hon ska åka iväg. Och när hon kommer till bilen och kanske kontrollerar att hon har med sig allt kan det visa sig att plånboken är kvar i huset. När hon kommer in igen, brukar hennes man skratta och säga ”vad har du glömt nu då?”.

– Jag har alltid fått hitta mina egna strategier för att minnas.

Och för två år sedan fick Yvonne ytterligare en diagnos att ta hänsyn till.
– Jag var i Stockholm och hälsade på en väninna. Hon sa, men Yvonne, är du säker på att du inte har adhd. Jag visste ju att hon hade det, men jag? Adhd?

Väninnorna började prata och Yvonne kände igen sig allt mer. Det kanske kunde stämma? Hemma igen på vårdcentralen i Lerum gjordes ett snabbtest med frågor att besvara. Svaren var tillräckligt entydiga. Yvonne fick en remiss för vidare utredning på stående fot. Och inte så långt senare konstaterades hennes adhd-diagnos.
Många pusselbitar har fallit på plats, som hon säger. Diagnosen har blivit en bekräftelse på tidigare problem. Yvonne jobbar med kalender och ständiga påminnelser för att klara av sin vardag.

– Om jag säger till någon att nu har vi ett möte på onsdag klockan tre, så måste jag ju själv skriva upp det. Och jag ska inte skriva upp det på en sån här gul liten lapp, för dom hittar jag inte alltid sen.

– Problemet är att det snurrar runt väldigt mycket i huvudet hela tiden. Jag tänker på vad jag ska göra. Jag tänker på checklistorna och allt och ingenting. Det blir aldrig färdigt. Nu när jag pratar med dig tänker jag till exempel att jag ska plantera blommor i morgon. Det går runt i huvudet hela tiden. Tankarna blir aldrig klara.

Många med adhd har problem med arbetsminnet, vilket gör att de snabbt glömmer vad de ska göra. Det har fått konsekvenser för Yvonnes diabetesbehandling.
– Jag kan se att pumpen behöver påfyllning och så tänker jag, det här måste jag göra innan jag åker iväg. Men det kanske jag glömmer att göra i alla fall. Möjligen är det så för alla. Ingen aning. Det är svårt för mig att säga vad som är normalt och vad som är adhd. Jag kan bara beskriva hur det är för mig.

Pumplarmen och andra larm från telefonen, som Yvonne behöver ha aktiverade för att inte glömma sig, är inte heller så lätta att hålla ordning på.
– Grejen är ju att man inte hör dom till slut. Eller att man hör, men nonchalerar dom. Man tänker att, ja, men det kan vi ta sen. Det är inte så viktigt just nu. Och så glömmer man.

Men livet före insulinpumpen var ju betydligt mer förvirrande än det är idag.
– Då frågade jag mig ofta, tog jag basinsulinet i morse, eller? Och det hände att jag tog fel penna ibland. Tog snabbverkande när det skulle vara långverkande.

Lättare att komma ihåg insulinet med pump

Med pumpen är det inte lika mycket att komma ihåg. Dock ska den fyllas på då och då.
– Jag kan lyckas glömma det också. Jag kan få larm om att den går ut om fyra timmar. Men så är jag någonstans och det visar att jag har glömt att fylla på. I efterhand kan man ju vara klok och tänka att jag ska lägga fram en påfyllning direkt när jag ser larmet. Min strategi är att försöka göra så. Men det fungerar inte alltid. Det gäller att få den där strategin ändå ut till fingrarna och benen också.

När Yvonne försöker skapa en ny vana, tar hon hjälp av en rutin som redan fungerar.
– Om man borstar tänderna på morgonen kan man sätta en liten lapp vid tandborsten för att påminna sig vad man ska göra härnäst. Så kan det bli lättare att hänga på en ny rutin på en gammal som fungerar.

Får korttidsverkande läkemedel mot sin adhd

Att få adhd-diagnosen kändes som en lättnad, säger Yvonne. Men hon är inte riktigt nöjd med hur lång tid det tar att få hjälp. Och att det först ska redas vilket läkemedel hon ska behandlas med, innan hon får något terapeutisk hjälp. Nu, två år sedan diagnosen, är det klart vilket läkemedel hon ska få.
– Och först nu kan jag få gå en kurs med arbetsterapeut till hösten.

Men hon har samtidigt på eget bevåg sett till att redan träffa en arbetsterapeut.
– Jag behöver ju hjälp med att organisera och planera och allt det där.

Ett annat sätt att ta hjälp är att träffa andra i liknande situation. Därför har hon drivit en studiecirkel i form av caféträffar för personer med adhd.
– Jag tyckte att det saknades arenor för personer som fått adhd sent i livet, så jag startade en själv. Det var väldigt omtyckta och superhärliga träffar. Det var många igenkännande skratt, kan jag säga.

Läkemedlet Yvonne får nu är korttidsverkande. Vilket betyder att hon tar det vid behov. Medicinen hjälper henne att vara fokuserad.
– Jag tar det till exempel om jag ska ha ett viktigt möte, om jag behöver vara koncentrerad och verkligen känna att jag måste vara här och nu, och inte flyga iväg.
Oavsett vad som kan bero på adhd hanterar Yvonne sin typ 1-diabetes bra. Hon må glömma bort sig då och då, men som hennes läkare brukar bekräfta, så har hon en ”välreglerad” diabetes.

– Jag får säga att tack vare den medicinska utrustningen så funkar det väldigt bra. Den gör ju mycket som jag inte gör då, eftersom jag har den där torktumlaren i huvudet på hela tiden, haha.

Om Yvonne

Ålder: 64 år Ålder vid insjuknande: 36 år Familj: Man, tre vuxna barn och tre hundar – varav en hund är utbildad assistanshund, men nu pensionerad. Bor: Stenkullen Medicinsk utrustning: Omnipod 5, tidigare Tandem t-slim HbA1c: 50 senast, det är jag jättenöjd med. Det brukar oftast ligga mellan 48-52.