Ökar vaccinationer risken för typ 1?
Vaccinationer har en mycket stor positiv effekt på barns och vuxnas hälsa. Men det finns en rädsla för eventuella nackdelar. Ökar eller minskar vaccinationer risken för typ 1-diabetes?
Vaccinationer är en av hörnpelarna som förklarar minskad sjuklighet och dödlighet bland barn. Flera sjukdomar har formligen utrotats, framförallt smittkoppor, men nästan också polio. Ingen skulle väl heller bestrida nyttan av vaccination mot gula febern, hepatit, mässling med flera infektioner. Sverige och flertalet västländer har ambitiösa och omfattande vaccinationsprogram. Samtidigt med alla positiva konsekvenser av vaccinationer, så finns en rädsla för eventuella nackdelar.
I USA har den nuvarande hälsovårdsministern RF Kennedy Jr en skeptisk inställning till vaccinationer, som han tror bidrar till autism. Tillsatser i vaccin, som exempelvis aluminium, har pekats ut som riskabelt.
Vaccin mot covid-19 utvecklades väldigt snabbt, och gavs till enormt antal människor utan att ha passerat traditionella studier, och det har visat sig att vissa vaccin mot covid-19 medfört allvarliga biverkningar framförallt hos barn.
En del fall av fulminant typ 1-diabetes efter covid-vaccin har beskrivits, men oklart om den puckel när det gäller insjuknande i typ 1-diabetes, som sågs under eller strax efter pandemin förklaras av den effekt man får av infektioner i allmänhet som utlösande faktor, eller om isolering och stillasittande med viktökning bidrog till fler fall av typ 1-diabetes.
När det gäller utveckling av typ 1-diabetes så finns i viss mån motsägelsefulla hypoteser. En vanlig föreställning, med viss evidens, är att immunförsvaret reagerar alltför mycket i brist på naturliga fiender. Hygienhypotesen innebär att bristen på naturliga fiender och en alltför fattig tarmflora kan bidra till att vissa individer reagerar med ”gränskrig” mot ofarliga ”fiender” som allergen från katt, hund, björk (det vill säga allergi), medan individer med annan genetisk läggning tenderar få ”inbördeskrig” då immunförsvaret går till angrepp på egen vävnad. Hit hör typ 1-diabetes, men också reumatisk sjukdom, vissa sköldkörtelsjukdomar, multiple scleros (MS) och så vidare. Man har också använt sig av BCG-vaccin, i brist på tuberkulos, för att försöka skapa uppgifter för immunförsvaret och sett viss skyddande effekt mot typ 1-diabetes.
Hygienhypotesen skulle kunna innebära att ett flertal vaccinationer minskar naturliga fiender så pass att risken för typ 1-diabetes ökar – men inga stora studier har kunnat visa att genomförande av vaccinationsprogram ökat risken för typ 1-diabetes. Å andra sidan beskrevs redan 1927 att påssjuka kan följas av typ 1-diabetes, och senare har flera virus satts i samband med utveckling av sjukdomen, till exempel rotavirus och coxsackievirus. När vaccination mot påssjuka blev nationell av alla barn första levnadsåret, (del av MPR-vaccinet mot mässling, påssjuka, röda hund) märktes dock ingen knick på kurvan som visar antalet som insjuknar i typ 1-diabetes.
När rotavirusvaccination infördes nationellt i Australien såg de en viss minskning av typ 1-diabetes, och liknande såg man i en studie i USA, men resultaten har oklarheter, och i Sverige har vi inte sett motsvarande effekt.
Vaccin mot coxsackievirus har på experimentdjur visat sig kunna motverka uppkomst av autoimmun diabetes, och vaccin är under utveckling (främst forskare i Finland och Sverige), och framtiden får utvisa om sådant vaccin kommer kunna förebygga en del fall av typ 1-diabetes.
Sammanfattningsvis: Vaccinationer har en mycket stor positiv effekt på barns och vuxnas hälsa. Så också hygien. Det finns inga stora studier som visar att vaccinering ökar risken för typ 1-diabetes, men hittills heller inga starka bevis för att man kunnat minska insjuknande i typ 1-diabetes med traditionella vacciner. Vi får hoppas på framtida studier när det gäller vaccin mot coxsackevirus, men bör ha realistiska förväntningar.
