Susanne uppmärksammade 40 år med typ 1-diabetes med en insamling
När Susanne fick sin typ 1-diabetesdiagnos som 12-åring förändrades allt. Fyrtio år senare konstaterar hon att okunskapen i samhället fortfarande är stor – och därför använder hon sina erfarenheter för att sprida kunskap, engagera sig för forskningen och lyfta den vardag som följer med sjukdomen.
Susanne från Degerfors fick sin diagnos 1985, när hon var nyss fyllda 12 år. Ingen i släkten hade typ 1-diabetes.
–Jag visste ingenting mer om sjukdomen än att man inte fick äta socker. Jag var i chock. Jag var så fruktansvärt ledsen och det enda som snurrade i mitt huvud var – varför just jag? Berättar Susanne.
Susanne fick stanna på sjukhuset i en månad. De första veckorna turades hennes mamma och pappa om att sova kvar hos henne på sjukhuset. Sista veckan hamnade hon i en större sal. Hennes lärare, skolsköterska och familj fick komma till sjukhuset för att få information om behandlingen.
–Vissa saker minns jag i detalj men inte någon information. Jag minns de oändliga sticken i fingrarna, schemat som bestämde på vilken tid, vad och hur mycket jag skulle äta och att jag tänkte att de var tokiga när de sa att jag skulle lära mig att ta sprutor i låren helt själv!
Först ganska många år senare kunde Susanne säga att hon accepterade sjukdomen, och att den är livslång.
–Att tänka på tiden när jag fick mitt diabetesbesked gör mig fortfarande alltid ledsen.
under den tiden också minns dagen på ett speciellt sätt. “
I slutet på 2025 firade hon 40 år med sjukdomen
Den 5 september, 2025, när Susanne firade sin 40-årsdag med typ 1-diabetes uppmärksammade hon det genom att starta en insamling och sprida i sina kanaler.
Och ja – hon säger att hon firar.
–För att citera min 16-åring; Jo mamma, jag tycker du ska fira att du klarat av det här så länge.
Trots de stora framstegen vad gäller hjälpmedel under de 40 år som Susanne levt med sjukdomen, så tycker hon fortfarande att hennes typ 1-diabetes är riktigt krävande.
–Jag brukar säga att om blodsockret blir ”tokigt” (högt eller lågt) så är det alltid JAG som har gjort något eller inte gjort något. Det vill säga tänkt/räknat fel, glömt bort något eller så. Den här sjukdomen kräver så mycket tänkande av mig hela tiden och man får aldrig någonsin ledigt, avslutar Susanne.
Använder sina kanaler för att sprida kunskap
Inför november, när Världsdiabetesdagen närmar sig, brukar hon använda sin röst för att sprida kunskap i sina kanaler. Hon delar både personlig information och sprider innehåll från Barndiabetesfonden för att öka kunskapen om typ 1-diabetes.
Susanne tycker att kunskapen i allmänhet fortfarande är dålig. Folk runtomkring är nyfikna när hon pratar om sin sjukdom, eller när hon till exempel ursäktar sig för att hon måste ta något att äta och liknande.
–Men kunskapen är låg, på ett ganska skrämmande sätt. Jag har gjort en diabetestautering på handen som en sorts livlina för den dag då jag måste be om hjälp.