6 månader gamla Nea insjuknade i typ 1-diabetes
6 månader gamla Nea insjuknade i typ 1-diabetes. — Jag har haft svårt att acceptera att min bebis, familjens minsting,…
Publicerad: 2025-11-24
Mamma Karolin och sonen August insjuknade i typ 1-diabetes samtidigt
Mamma Karolin och sonen August från Karlsby, Motala, insjuknade båda två i typ 1-diabetes med bara några månaders mellanrum, för lite mer än ett år sedan. Nu säljer Karolin sitt hantverk till förmån för Barndiabetesfonden.
I början på förra året märkte föräldrarna till tre år gamla August att något inte stod rätt till. Sjukdomen kom smygande, och först var symtomen inte tillräckligt tydliga för att söka vård.
–Det fanns alltid någon ursäkt eller förklaring, för August var pigg och verkade inte sjuk, berättar August mamma Karolin.
I början av februari fick han 40 graders feber, vilket fick det att tippa över.
– Han blev så oerhört törstig, trött och kissnödig. Vi sökte vård för vi förstod då att det var något som var fel. Vårdcentralen skickade August vidare till akuten med ett blodsocker på över 20 mmol/l, vi blev inlagda samma dag, med typ 1-diabetes som diagnos.
“Jag kunde knappt resa mig”
Någon månad senare, i maj, började mamma Karolin känna sig väldigt trött och orkeslös. Vilket inte var så konstigt med tanke på att hon var tillbaka på jobbet efter en lång föräldraledighet. Samtidigt som hon försökte hantera en 3-åring som nyligen insjuknat i typ 1-diabetes och en 1-åring som skulle skolas in på förskola. Hon minskade även i vikt, men trodde att allt berodde på stress.
–Dagen efter en aw i maj mådde jag fruktansvärt. Jag kunde knappt resa mig. På söndagen, när det inte hade gått över, tog jag ett fasteblodsocker på 10 mmol/l, då hade jag inte ätit ordentligt på över ett dygn.
Karolin tog kontakt med vårdcentralen på måndagen och fick lämna blodprov. Blodsockret var inte akut högt, så hon blev hemskickad igen. På onsdagen ringde läkaren tillbaka och meddelade att hon hade typ 1-diabetes. Insulinbehandlingen behövde påbörjas direkt.
–Sen var det bara att lära känna min kropp på nytt. Jag har tidigare levt på en strikt kost. Eftersom jag har haft graviditetsdiabetes, så visste jag att diabetes lurade runt hörnet. Samma dag som diagnos sattes, firade jag med chips och dipp på kvällen. Inte för att jag hade fått diabetes, utan för att jag äntligen kan äta precis det jag vill igen, bara jag doserar rätt mängd insulin. Det var som en bekant sa “En återvunnen frihet.”
Nu kan jag äntligen äta precis vad jag vill igen, bara jag doserar rätt mängd insulin. Så dagar det känns tungt med sprutor, då tänker jag på min återvunna frihet!
”Vi har fått ett band som aldrig kommer att brytas”
Att både Karolin och hennes son fick typ 1-diabetes samtidigt var så klart oerhört jobbigt.
– Men det var också just det, att få det samtidigt – helt plötsligt var August inte ensam i att vara allvarligt sjuk, och jag fick en helt annan förståelse för hans sjukdom. Att dela denna resa, ett band som aldrig kommer att brytas. En helt ny vardag, men med stora utmaningar därtill. Så som sömnbrist av larm om högt och lågt, men också oron när sonen är akut låg på natten, det går inte att somna om så lätt efter det. Sjukdomen innebär mycket planering. Man ska alltid ha med någon form av socker, extra insulin och sensorer/tillbehör till pump. Bara att ta en enkel promenad till skogen kräver extra planering.
Har startat en insamling till Barndiabetesfonden
Karolin och hennes familj samlar in pengar på olika sätt. Hon pärlar armband, 50 kr per sålt armband går till Barndiabetesfonden. Hon målar även akvarell och säljer till förmån för Barndiabetesfonden.
–En nära vän skrev en bok år 2024, som jag målade illustrationerna i, där 10 kr för varje såld bok går till Barndiabetesfonden. Barnens gammelfarmor gör också armband, men av återbrukade knypplade spetsar, där 100 kr för varje sålt armband oavkortat går till Barndiabetesfonden. Vi tänker många bäckar små. Vi vill bidra till forskningen och vill se en framtid utan typ 1-diabetes, för både mig och min son.
Insamlingen har mötts av väldigt positiva reaktioner – men också frågan om hur hon orkar och hinner.
–Mitt ärliga svar är; det gör jag inte, men jag kan heller inte bara stå bredvid och se på. Jag vill se en förändring, och då gör jag det jag kan för att se den bli till verklighet.
