Olov Andersson räknar insulinproducerande celler i genomskinliga zebrafiskar

Olov Andersson letar efter en behandling som kan öka de insulinproducerande cellerna. Det gör han genom att ge zebrafiskar läkemedel.

Olov Andersson testar alltså läkemedel på zebrafiskar. Det är läkemedel som redan finns ute på marknaden, men framför allt handlar det om så kallade läkemedelskandidater, sådana läkemedel som möjligen är på väg att bli godkända. Därtill testar han naturprodukter, alltså sådant som också finns naturligt i människans föda.

Men om man nu ser framför sig att Olov Andersson står och tömmer en burk läkemedel i ett akvarium, så stämmer inte riktigt den bilden. Men nästan.

– Vi köper in bibliotek av kemiska ämnen där det separerats fram läkemedel och extraherats fram olika substanser från naturprodukter.

Små mängder av läkemedlen, eller snarare de kemiska ämnena, som testas på fiskarna, tillsätts i vattnet. 

Forskarna tror att fiskarna tar upp ämnena genom fjällen och genom att de sväljer vatten när de äter. 

– Så kan vi testa ett stort antal kemikalier, kanske tusen olika i månaden.

Olov Andersson och hans tiotalet medarbetare provar kemikalierna på framför allt yngel av zebrafiskar.

– Hade vi testat på möss hade det bara varit möjligt att testa kanske en eller två kemikalier i månaden.

En av poängerna med zebrafiskar är alltså att man slipper injicera, som man gör med andra djurmodeller.

Så hur går det till? Jo, vanligen har man tre yngel i en behållare, eller brunn, som Olov Andersson säger, där man tillsätter en kemikalie i vattnet. På så sätt kan man testa hundratals kemikalier i veckan.

I andra änden av processen, när forskarna ska studera resultaten, och helt enkelt räkna antalet celler – har de blivit fler? – kan man göra det med blotta ögat. Detta eftersom ynglen är genomskinliga, vilket är en annan poäng med just zebrafiskar.

Det finns olika tekniker att göra detta på. Tidigare fick forskarna lysa i mikroskop på fiskarna efter celler, som var märkta med fluorescerande protein. Men numera mäter de luminiscens. Skillnaden är att med fluorescerande protein måste man lysa på fisken, och först då skickar fisken tillbaka en annan våglängd, det vill säga, den lyser tillbaka. Luminiscens är en ljusutveckling som inte kräver ständig belysning.

– Nu behöver vi inte räkna cellerna, utan vi mäter summan av all luminescens per brunn i stället och antar att det korrelerar med antalet insulinproducerande celler.

Det finns i huvudsak tre olika sätt att öka antalet insulinproducerande celler. Det ena är att få de kvarvarande cellerna att dela sig. Det andra är att förmå en celltyp att byta skepnad, från att till exempel producera glukagon till att producera insulin. Det tredje är att använda en slags stamcell i bukspottkörteln och få den att bli insulinproducerande.

Olov Andersson säger att han screenar blint.

– Det gör vi för att upptäcka helt nya mekanismer. Det är motsatsen, kan man säga, till att ha en hypotes att utgå ifrån, som bygger på tidigare arbeten.

Hittills, säger han, har man hittat fem till tio kemikalier som fungerar på zebrafisk för att få till fler insulinproducerande celler.

Däremot är steget långt till att det ska fungera för människa.

Den effekt man ser i zebrafiskar försöker man först och främst bekräfta i andra system, till exempel i möss eller i mänskliga celler (på labbstadie).

– Där stöter man ofta på problem, som till exempel att om man stimulerar celldelning av betaceller, så är det en risk att andra celler också delar sig. Man vill inte bota diabetes och samtidigt få cancer. Så där är det väl tveksamt om de kemikalierna blir godkända.

“Jag är väldigt hoppfull på att man hittar något till slut. Det är bara en fråga om att köra på med fler läkemedelskandidater och sedan samarbeta mellan olika forskningsdiscipliner.”

Men Olov och hans kollegor fortsätter att studera några av de upptäckta kemikalierna, och man följer utvecklingen noga inom forskningsområdet.

– Ofta har de här kemikalierna ett målprotein. Och det kan ju vara så att något läkemedelsföretag utvecklar en helt annan molekyl som har samma målprotein, och den kanske har samma effekt som det vi hittade, men den kanske är säkrare och har mindre sidoeffekter.

Så, vad Olov Andersson säger är med andra ord, att några av de här upptäckta kemikalierna skulle kunna visa sig vara till stor nytta, om det görs en annan upptäckt någon annanstans.

För att komplicera bilden ytterligare kan man nämna att Olov Andersson inte bara använder sig av kemisk screening.

– Vi använder oss också av bioinformatik för att hitta signalvägar och målprotein som kan vara viktiga. Vi försöker ha två vägar in, en bioinformatisk screen och en kemikalisk screen. Det kan vara så att en celltyp inte bara är en celltyp, utan att det finns olika subgrupper av den celltypen. Och då kan det vara en viss subgrupp som man måste stimulera.

Olov Andersson har hållit på med sin forskning sedan 2008. Genom åren har man skalat upp experimenten.

– Jag är väldigt hoppfull på att man hittar något till slut. Det är bara en fråga om att köra på med fler läkemedelskandidater och sedan samarbeta mellan olika forskningsdiscipliner.

Relaterade artiklar

Hon vill utveckla en ny behandling för typ 1-diabetes

Teresa Pereira forskar för att reda på om molekylen PX-478 kan användas för att utveckla en behandling, som bevarar egen…

Går det att förebygga typ 1-diabetes?

Johnny Ludvigsson, världsledande forskare inom typ 1-diabetes och senior professor kommenterar det senaste inom typ 1-diabetesforskningen. Prevention låter sunt, och…

Johnny vill förebygga typ 1-diabetes hos barn med probiotika

Johnny Ludvigsson är professor vid Linköpings universitet. Han forskar nu med stöd av Barndiabetesfonden för att försöka förebygga typ 1-diabetes…