Fyraåriga Elisabeth fick typ 1-diabetes: ”Jag är tacksam att jag stod på mig”

Efter dagar av oro, samtal och avfärdanden från vården kom beskedet till slut: de måste åka in till akuten – direkt. Där fick fyraåriga Elisabeth sin diagnos: typ 1-diabetes, en obotlig sjukdom som kräver livslång behandling.

– Det var en enorm lättnad – men också en skräck över hur nära det var att vi kanske inte hade hunnit in i tid, säger pappa Peter Stoltenberg.

Det började med små förändringar. Elisabeth, som varit utan blöjor länge, började plötsligt sängväta på nätterna. Hon drack ovanligt mycket, var trött och hängig.

– Hon sa till mig att hon var ”törstnödig”. Jag hade aldrig hört ordet förut, men förstod att hon menade att hon var väldigt törstig, säger Peter.

Han ringde vårdcentralen en måndag, orolig för att något var fel. Svaret blev att familjen fick en så kallad bevakningstid – en läkartid inom en till två veckor.

– Jag kände direkt att det inte kändes bra och kunde inte vänta, men jag visste inte då hur allvarligt det kunde bli, säger han.

Såg helt plötsligt symtomen – kunde det vara typ 1-diabetes?

På lördagskvällen den 13 september, när Peter hade gått och lagt sig, började han tänka igenom de senaste dagarnas händelser. Först hade han avfärdat dem som tillfälligheter – kanske en reaktion på att Elisabeth fått en lillasyster.

Men så dök ett minne från hans egen barndom upp. Han mindes hur hans pappa en gång, när Peter druckit en hel kanna vatten, skämtsamt hade sagt: ”Har du diabetes?”

Plötsligt började allt hänga ihop. Tidigare under dagen hade familjen varit ute och grillat med vänner. Elisabeth hade velat leka att hon sov, legat på marken och vilat – något som inte alls var likt henne. När de senare skulle gå en promenad bad hon att bli buren och klagade på att hon var trött i benen.

– Då tänkte jag att det verkade lite diffust. Men nu, i sängen den kvällen, föll bitarna på plats, säger Peter.

Alla de där små signalerna – törsten, tröttheten, förändringen i hennes beteende – kunde ha en gemensam förklaring. Insikten slog honom: allt det här kunde vara typ 1-diabetes.

Symtomen som inte togs på allvar

När insikten väl slagit honom tvekade Peter inte. Han ringde direkt 1177, beskrev symtomen och sin oro för att det kunde röra sig om diabetes. Där fick han rådet att vända sig till helgmottagningen.

På helgmottagningen tog han allt en gång till – törsten, tröttheten, den förändrade orken – och nämnde sin växande oro. Men även där blev svaret att de skulle kontakta vårdcentralen på måndagen.

På måndagen ringde Peter vårdcentralen och berättade återigen om symtomen. Trots allt fick han samma besked: fortsätt att bevaka läget.

När inget hände tog hans fru Sara kontakt på nytt på tisdagen. Hon fick prata med ännu en sjuksköterska.
– ”Ni ringde i går. Jag gör samma bedömning som mina kollegor”, fick hon till svar.

Först på onsdagen kom beskedet: de kunde få en läkartid på torsdagen.

”Allt tyder på diabetes – ni måste åka in akut”

På vårdcentralen började läkaren prata om förstoppning som en möjlig förklaring till Elisabeths sängvätande. Men Peter stod på sig och berättade att han misstänkte typ 1-diabetes.

Läkaren gick då med på att ta ett blodsockerprov. Kort därefter ville sjuksköterskan dubbelkolla resultatet och tog ett nytt prov – samt ett urinprov. Tio minuter senare kallades de in igen.

– ”Allt tyder på typ 1-diabetes. Ni måste åka in till akuten i Lund direkt”, sa läkaren.

På akuten togs fler prover för att se om Elisabeth hunnit utveckla ketoacidos, ett livshotande tillstånd som kan uppstå vid obehandlad diabetes och kräver intensivvård. Idag utvecklar hälften av alla små barn ketoacidos innan de får sin diagnos. Men Elisabeth var lyckligtvis inte en av dem.

Familjen fick istället sedan åka vidare till barnavdelningen i Malmö, där behandlingen kunde starta direkt. 

– Det var en enorm lättnad – men också en skräck över hur nära det var att vi kanske inte hade hunnit in i tid, säger Peter. 

”Vi fick ett bandage på såret – nu börjar livet om”

Familjen fick stanna på barnavdelningen i Malmö i sex dagar. Där fick de lära sig att mäta blodsocker, ge insulin och hantera sjukdomen i vardagen.

– Det är som att få ett nytt jobb över en natt. Man blir sjuksköterska, dietist och jourpersonal – till sitt eget barn, säger Peter.

Nu försöker han och Sara hitta rutiner, samtidigt som de bearbetar det som hänt.
– Vi väljer att vara ledsna, men också att agera. Om vår berättelse kan få fler att känna igen symtomen – då är det värt det.

Kunskapen måste öka

Typ 1-diabetes är Sveriges vanligaste obotliga, kroniska sjukdom hos barn – och den ökar. 

Trots det känner bara 18 procent av föräldrar till de vanligaste symtomen – som ökad törst, trötthet och att barnet kissar mer än vanligt.

– Jag blir ledsen över okunskapen. Alla känner till diabetes, men få förstår att typ 1 är något helt annat än typ 2. Det är en sjukdom som kräver total närvaro dygnet runt, säger Peter.

För Peter och Sara är det viktigt att inte dölja dotterns sjukdom.
– Jag vill att Elisabeth ska känna sig stolt, inte annorlunda. Ju fler som vet, desto tryggare tillvaro får hon.

Han hoppas att deras berättelse kan bidra till att fler barn får hjälp i tid.
– Jag är tacksam att jag stod på mig – så att Elisabeths tillstånd inte hann bli livshotande innan hon fick vård.

Om Elisabeth

Namn: Elisabeth Stoltenberg.
Ålder: 4 år.
Sjukdomsdebut: 18 september 2025.
Familj: Pappa Peter, mamma Sara och lillasyster.
Bor: Lund.