Så stöttar du din ungdom - Förmana mindre och peppa mer
Senast uppdaterad: 2023-08-28
Tonåringar vill gärna vara en del av gruppen och inte avvika allt för mycket. Att kontrollera blodsocker, ta insulin eller på annat sätt att sticka ut från gruppen kan vara svårt. Samtidigt behöver barn och ungdomar med typ 1-diabetes på väg till vuxenlivet ta större eget ansvar för hanteringen av sin sjukdom. Och det under en tid när de växer så det knakar. Hormoner stökar och hjärnan växer i otakt. Riskbeteendet kanske skevar, vilket kan förklaras med obalans mellan de olika områden i hjärnan som hanterar känslor, det limbiska systemet, och det som har hand om förståndet, pannloberna. De kontrollerande funktionerna mognar långsammare än känslo- och driftsfunktioner. Eller som man skämtsamt kan säga om tonåren: hissen går inte alltid ända upp.
Allvarligare är att många studier visar att unga med typ 1-diabetes i högre grad drabbas av depression, ångest och ätstörningar, jämfört med personer utan en kronisk sjukdom.
Så – hur stöttar man sitt barn på ett bra sätt under uppväxten? Frågan går till Sara Hammer, legitimerad psykolog, som i sitt arbete på egna mottagningen i Stockholm möter ungdomar och föräldrar som lever med typ 1-diabetes och själv har en 12-årig dotter med sjukdomen.
– Ställ öppna frågor. Det är frågor som genererar bredare svar, för att inte styra dialogen åt något håll. Frågorna ska inte kunna besvaras med ja eller nej, eller ett kort svar. De syftar till att ungdomarna själv ska få reflektera och svara mer fritt.
När Sara Hammer har föräldrar på stödsamtal, försöker hon göra dem medvetna på hur man kan ha ett samtal med sina barn utan för mycket pekfingrar. – Det handlar mycket om att inte gå in och rätta eller förmana eller komma med nya idéer. Man vill åt en förändring, men låt ungdomen själv komma fram till lösningen på problemet. Syftet är att skapa motivation och engagemang. Hon säger att det är lätt hänt att hamna i tjatfällan. Det gör hon själv ibland. – Men i stället för att säga, ”Ja, men då måste du ringa mig" eller "Glöm inte att ta insulin”, så kan jag fråga henne, ”Hur ska vi göra, vad blir bra för dig?”. Då kan hon själv komma med förslag på vad hon tycker fungerar bra för henne.
På bild: Sara Hammer, Fotograf: David Brohede
Genom de öppna frågorna får vi veta vad ungdomen tänker skulle vara det bästa. Vi engagerar deras motivation och engagemang för att göra rätt saker, menar Sara Hammer.
Människor, och kanske i synnerhet unga människor, har ett behov av att bestämma över sina egna liv. Får vi råd, tips eller instruktioner när vi inte vill ha det, väcker det ofta ett motstånd. Då vill vi ofta göra tvärtom mot vad råden säger. Detta är vad som på psykologispråk kallas psykologisk reaktans.
– Om vi i stället för att rätta och förmana, frågar på ett sådant sätt att den andra själv får komma på lösningen, då kan vi få till mer långsiktiga beteendeförändringar, och det blir mindre motstånd, konflikter och irritation mellan barn och förälder.
Det kan räcka med en fråga som ”Har du tagit insulin?”, eller att man ringer och kontrollerar att barnet har gjort rätt saker, för att upplevas som tjatig.
– Sådana saker gör ofta att barnet känner sig förminskat och blir irriterad och känner att det inte får chansen att klara sig på egen hand.
Många gånger, säger Sara Hammer, förmanar och ställer föräldrarna frågor för att man själv känner en oro och stress som man inte kan reglera.
Om det har uppstått en problemsituation, säg att barnet har glömt att ta sitt insulin, kan det vara på plats med ett samtal, snarare än en förmaning.
– Gör tillsammans en plan för hur du som förälder ska agera. Ibland kan det ju vara funktionellt att ringa och påminna, men då ska man ha en deal runt det, så det inte påverkar relationen negativt. Du ska kanske inte till exempel ringa när du ser att barnet är lågt. Ni kanske har en överenskommelse om du väntar en kvart, för att hinna se om din tonåring har agerat själv? Att diskutera sådana situationer, tänker jag gör att det blir mindre negativa känslor kopplade till sjukdomen.
En generell bra metod kan vara att bli bättre på att belöna och peppa det som redan fungerar väl, än att enbart fokusera på problem – det är så lätt att fastna i det som inte fungerar.
Som förälder kanske man tänker att det är ens roll att säga till och korrigera när barnet har gjort fel. Men det ökar sannolikheten, menar Sara Hammer, att det blir problem med beteenden, särskilt i tonåren.
– Om vi uppmärksammar ett visst beteende så tenderar vi att upprepa det. Säger vi,”Grymt att du satte på träningsläget idag” eller ”Vad bra att du tog en macka när du var låg”, så ökar det sannolikheten att barnet gör på samma sätt igen, i stället för att fokusera på när det inte gick bra.
Om man skiftar perspektiv och tänker ur ungdomens perspektiv, hur ska ungdomen stötta sig själv?
– Det beror ju så klart på vilken situation man befinner sig i. Men generellt sett skulle jag säga att man kan fundera på hur man vill leva med sin diabetes, som kommer att vara en del av en för resten av ens liv. Hur vill jag förhålla mig till sjukdomen? Att hitta någon kompass eller riktning är fördelaktigt. Att börja fundera på det, som ett sätt att acceptera att sjukdomen finns där, men den behöver inte hindra dig från att göra det du vill.
Sara Hammer möter en hel del ungdomar som har extremt höga krav på sig själva. Ett blodsocker som inte ligger inom målområdet väcker ångest. Varje dag blir blodsockervärdet ett betyg som skapar stress.
– Då kan man behöva få hjälp med att hantera perfektionistiska krav. Det är omöjligt att vara perfekt hela tiden. Man strävar efter något som är orealistiskt och då blir det en börda. Försök att vara mer icke-dömande. Inta ett mer vänligt förhållningssätt till dig själv. Du gör ditt bästa varje dag, och ibland kommer det att bli högt och ibland kommer det att bli lågt. Det är okej. Försöka bli mer flexibel hur du tänker kring dina blodsockervärden. Du kan bli bättre än perfekt, du kan vara flexibel.
En del ungdomar kan tycka det är jobbigt med kompisar som reagerar starkt och blir oroliga över till exempel låga blodsockervärden. Det kan leda till att man undviker vissa situationer, för man vill inte ha den uppmärksamheten.
Rådet för att inte själv bli sittande med sådana känslor och tankar, är att kommunicera med din närmaste omgivning. Till exempel: ”Jag vet att ni bryr er om mig, och att ni blir oroliga, när jag blir låg, men jag har koll på läget. Ni behöver inte dra igång så mycket när jag blir låg.”
Samtidigt kan det vara svårt att kommunicera när man är yngre och inte vill avvika allt för mycket. Men man kan stegvis visa upp sin diabetes, menar hon. Det kan vara genom att prata med någon. Eller bara att visa upp sin blodsockermätare, sensor eller pumpdosa öppet.
– Forskning visar att vi människor mår bra av att dela med oss av saker som vi kämpar med. Så du kan i alla fall öva på att prata med någon som du känner dig trygg med och har tillit till. För det kommer att lindra ditt lidande, och du kommer att känna dig lite bättre när du har gjort det.
Ungdomar som har många konflikter med sina föräldrar, brukar Sara Hammer tipsa om att själva ta upp saken med sina föräldrar.
– Man kan säga: ”Vi behöver ha ett samtal kring hur vi ska samarbeta och kommunicera kring diabetesen. Jag vill vara mer självständig” eller ”Jag vill ha mer hjälp”. Ungdomen kan också ta initiativ till ett förändrat samspel med föräldrarna.
