Fördomarna orsakade Vedijas ätstörning
Senast uppdaterad: 2023-08-28
Vedija Prses
Ålder: 31 år
Fick typ 1-diabetes: 13 år gammal
Bor: Alvesta
Yrke: Specialistundersköterska inom anestesi, operation och intensivvård
Familj: Sambo, sonen Walter 3 år, tre bonusbarn som är 6, 11 och 22
Hjälpmedel: Medtronic 780G, Guardian 4
En trötthet som aldrig ville ta slut. Så beskriver Vedija känslan när hon som 13-åring fick typ 1-diabetes. Hon sov hela tiden, rasade i vikt och var uppe på nätterna för att kissa. Dessutom började hon se väldigt dåligt och fick glasögon. Den dåliga synen berodde på högt blodsocker men det förstod man först senare.
– Det var ingen som tänkte tanken att det kunde vara typ 1-diabetes. Ingen i vår omgivning hade sjukdomen och vi kände därför inte till symtomen. Tröttheten blev allt värre och jag hade svårt att hålla mig vaken på lektionerna. En dag blev jag inkallad till skolsköterskan som på ett aggressivt sätt anklagade mig för att ha en ätstörning. När jag nekade, vägrade hon tro på mig och sa att jag luktade svält. Det var kränkande att sitta där som ensam 13-åring och anklagas för att ljuga, säger Vedija som efter alla år fortfarande starkt kommer ihåg känslan.
Skolsköterskan bokade tid på vårdcentralen till nästa dag för att ätstörningen skulle utredas, men där fattade läkaren snabbt att det handlade om typ 1-diabetes. Vedija och hennes pappa fick åka direkt till sjukhuset där de blev kvar i fyra veckor. Någon ätstörningen fanns inte, den skulle uppstå många år senare på grund av sjukdomen. Inte som en fysisk komplikation, utan som en konsekvens av fördomsfulla kommentarer som till slut förvred Vedijas självbild.
Den första tiden passerade relativt smidigt och Vedija vägrade låta sjukdomen sätta käppar i hjulet för henne. En händelse som fick Vedija att inse att hon var annorlunda, var när familjen blev utkörd från en restaurang för att hon tog en spruta. Annars tränade hon fotboll och hängde med kompisar precis som tidigare. Mycket planering behövdes och ibland fick hon pausa aktiviteterna när blodsockret blev lågt. Föräldrarna hjälpte Vedija med planeringen och en stor del av det praktiska.
– När jag var 15 fick jag en rejäl dipp. Det var jobbigt att ha typ 1-diabetes och tjatigt att mamma och pappa jämt messade och undrade “Hur går det?”, “Var är du?”, “Vilka är du med?”. Och jag var så förbannat trött på frågan “Hur är blodsockret?” Mina föräldrar har alltid varit mina stöttepelare och hjälpt mig. Men i tonåren är det naturligt att vilja bryta sig loss och ha frihet. Jag sa åt dem att backa och låta mig vara, nu skulle jag sköta allt själv.
I början tyckte Vedija att det gick väldigt bra att ta ansvar och framför allt var det väldigt skönt att slippa tjatet. Sedan insåg hon att det inte var så lätt. Hon glömde ibland att kolla blodsockret och även ta insulin till maten. På den tiden fanns inte heller så avancerade blodsockermätare. Tonåringars hjärnor är ännu inte mogna att ta ett så stort ansvar, ändå är det vad som krävs av en tonåring med typ 1-diabetes. Du ska ligga flera steg före i ditt planerande, aldrig glömma något, hålla koll på saker och tänka långsiktigt. Vedija förnekade sin sjukdom och gjorde revolt eftersom hon ville känna sig fri och vara som alla andra.
– På ett besök på diabetesmottagningen sa läkaren: "Skärper du inte till dig så ligger du i graven snart.” Pappa spände ögonen i mig efteråt och sa att nu fick jag nog tänka om. Mina föräldrar har alltid varit hårda men rättvisa. Ibland kände jag att de behövde tagga ner men det är bra att de var så involverade. Idag är jag otroligt tacksam för deras stöd.
Vedija släppte in sina föräldrar igen och tillsammans fick de rätsida på allt. Då visste de inte att en mycket jobbigare period väntade. Flera år senare drabbades Vedija av en ätstörning. Allra värst var det när hon var 22, men det började egentligen långt tidigare och har påverkat livet ända fram till för bara några år sedan.
– Folk som inte har någon kunskap ifrågasatte vad jag åt och hur jag levde mitt liv. Unga människor är ofta lättpåverkade. Tillrättavisande kommentarer travades på hög under åren och till slut började jag tro på dem. Jag började experimentera med mat och insulin, gick ner i vikt och fick positiva kommentarer om hur smal och fin jag blivit. Det triggade mig att äta ännu mindre och hitta den perfekta balansen för att hålla mig flytande.. Om jag åt ännu mindre kolhydrater kunde jag till slut ta minimalt med insulin, vilket resulterade i ett ketonvärde som hela tiden låg mellan 3 och 4. Jag blev helt orkeslös och klarade knappt att gå uppför en trappa.
Ketoner är syror som kan leda till syraförgiftning av blodet, ett livshotande tillstånd för en person med typ 1-diabetes. Insulin är nyckeln som öppnar kroppens celler så de kan ta emot energi. Vid insulinbrist får cellerna inte energi från blodsockret och förbränner i stället kroppsfettet. Rekommendationen för någon med typ 1-diabetes är att åka raka vägen till sjukhus om ketonvärdet är 3. Under lång tid gick alltså Vedija runt och balanserade på en hårfin gräns, det hade lätt kunnat tippa över åt fel håll.
– Idag mår jag bra. Jag har en fantastisk familj, bor i ett fint hus, har ett jättebra jobb och har lyckats i livet. Men vägen dit har varit lång: jag har kämpat mycket med mitt psykiska välmående och ätstörningen. Jag vill absolut inte att någon ska tycka synd om mig, men lite mer förståelse och intresse skulle jag uppskatta. Jag berättar gärna om någon har frågor.
Vedija funderar över varför folk kritiserar och kommer med råd när de inte har någon kunskap om typ 1-diabetes. Hon tror att många helt enkelt inte vet bättre. Folk förväxlar sjukdomen med typ 2-diabetes, vilket Vedija har förståelse för eftersom informationen i samhället är bristfällig. Men hon undrar varför kunskapsnivån inte har blivit bättre under de 18 år hon har haft sjukdomen. Och hon ifrågasätter folks ständiga behov att döma och tillrättavisa när det handlar om något de inte har kunskap om.
– Detta ständiga dömande och ifrågasättande har gjort att jag inte har släppt in så många i mitt liv när det gäller sjukdomen. Mina föräldrar har alltid varit mitt stora stöd och givetvis även min sambo. Men tills ganska nyligen har jag inte velat släppa in fler. Jag har inte velat ha hjälpmedel på kroppen eftersom de leder till kritiserande kommentarer. Nu har jag både insulinpump och kontinuerlig blodsockermätare, vilket är helt fantastiskt. Nu åker inte blodsockret berg- och dalbana lika mycket längre. Jag önskar att det inte hade tagit så lång tid för mig att släppa in folk eftersom de flesta faktiskt vill väl. Men de som kritiserar gör stor skada.
– Idag kan jag hantera kommentarer på ett helt annat sätt än när jag var tonåring. Om vi fikar på jobbet och någon undrar om jag verkligen kan äta en bulle, förklarar jag att det går utmärkt. Jag brukar säga “Det är ingen skillnad på dig och mig. Skillnaden är att jag behöver ta ett läkemedel när jag äter bullen. Det behöver du inte göra."
Vedijas stora rädsla är att hennes son ska vara ett av de 900 barn årligen som insjuknar i typ 1-diabetes. Hon vet att bara tre av 100 barn till en mamma med typ 1-diabetes drabbas men är ändå rädd eftersom hon vet vad sjukdomen innebär. Men Vedija tror att typ 1-diabetes kommer att botas.
– Jag är helt övertygad om att forskarna hittar ett botemedel och att vi i framtiden kan läsa om sjukdomen i historieböckerna.
Vedijas råd
Idag är Vedija trygg med sin typ 1-diabetes men det har tagit lång tid. Här är några råd hon skulle velat ge till sig själv som tonåring om det hade gått, till föräldrar och alla runt omkring.
Ungdomar
Var öppen. Våga släppa in folk. De flesta vill väl och livet blir mycket enklare om du berättar vad du går igenom och hur du mår.
Skäms aldrig. Du har inte gjort något fel som har fått typ 1-diabetes. Du har bara haft otur. Om någon säger något dumt, behåll lugnet och berätta hur sjukdomen funkar.
Säg ja till hjälpmedel. Vänta inte så länge som jag gjorde. Insulinpump och blodsockermätare gör livet så mycket lättare.
Ha alltid en backup. Se till att alltid ha någon med dig som vet att du behöver socker om du blir låg. Inte insulin. Och försätt dig aldrig i situationen att du är oförmögen att ta hand om dig själv. Du kan dricka alkohol men bli inte jättefull.
Förneka inte sjukdomen. I tonåren vill man vara som alla andra. Men du är inte som alla andra. Konsekvenserna blir stora om du förnekar sjukdomen.
Ha tålamod med dina föräldrar. Det är jättejobbigt med föräldrarnas oro, men de tjatar för att de bryr sig om dig.
Det blir bra. Du kan göra allt som alla andra kan, det kräver bara mer planering. Du kan leva ett jättebra liv!
Föräldrar
Våga släppa taget. Släpp din tonåring fri men håll ändå ett vakande öga. Finns alltid där som stöd, även när ditt barn har gjort något obetänksamt.
Lärare
Förstå hur sjukdomen påverkar. Lär dig hur koncentrationsförmågan påverkas av lågt eller högt blodsocker. Ge möjlighet till omprov eller längre provtid – det är elevens rättighet. Ha förståelse för att en elev inte är på topp efter en stökig natt.
Alla andra
Våga fråga. Ställ gärna frågor och intressera dig för vad typ 1-diabetes innebär. Döm eller kritisera aldrig. Ge inte en massa råd.
Så kan du få hjälp vid en ätstörning
Nedan hittar du 1177:s rekommendationer kring ätsörningar.
Rekommendationen är att söka vård så snart som möjligt om du tror att du har en ätstörning. Det är viktigt att du får en ordentlig utredning för att få rätt hjälp.
Om du är under 18 år
Du som är under 18 år kan kontakta en ungdomsmottagning, elevhälsan eller barn- och ungdomspsykiatrin, bup. På en del bup-mottagningar behöver du remiss från vårdcentralen.
Om du är över 18 år
Du som är 18 år eller äldre kan boka tid på en vårdcentral, psykiatrisk mottagning eller på företagshälsovården om du jobbar. Du som är upp till 20-25 år kan också kontakta en ungdomsmottagning. Åldersgränsen varierar mellan olika ungdomsmottagningar.
Många regioner har speciella ätstörningsmottagningar. På några mottagningar behöver du få en remiss från elevhälsan eller vårdcentralen, men på flera ställen kan du själv ta kontakt.
Ring 1177
Ring telefonnummer 1177 om du vill ha sjukvårdsrådgivning. Då får du hjälp att bedöma dina symtom eller hjälp med var du kan söka vård.
