Senast uppdaterad: 2024-10-28

Farmor Mia tillsammans med barnbarnet Ted som insjuknade i typ 1-diabetes när han var 2,5 år.

Mia Åkersdotter Dahlgrens värld vändes upp och ner för 2,5 år sedan då barnbarnet Ted, då en ljuvlig 2,5-åring som bodde längre bort på samma gata, drabbades av typ 1-diabetes. För Mia väcktes särskilt mycket känslor. På 70-talet insjuknade hennes mamma Kerstin i typ 1-diabetes. Mia var då 11 år och Kerstin 44 år. På den tiden såg vården helt annorlunda ut, bland annat anpassade man maten efter insulinintag och inte tvärtom som idag.

–Portionerna var inte de största. En gång frågade grannfrun ”blir du verkligen mätt på det där?” varpå mamma svarade ”Mätt? Vad är det?”, berättar Mia.

Kerstin var inlagd på sjukhus titt som tätt, och som patient hade hon inte samma inflytande över sin vård, som man har idag. Till exempel fick hennes mamma matmenyer från sjukvården som skulle följas. 

Mia och hennes bror fick lära sig att engagera sig i den komplicerade egenvården.

–Dåtidens sprutor var i jämförelse med dagens stora som högafflar. Man kokade nålarna och tvättade sprutorna i 96-procentig sprit. Mamma var helt sönderstucken på lår och mage. Jag fick ge injektioner i rumpan. Kompisarna lekte och jag gick på diabetesskola, berättar Mia.

Kerstin blev en eldsjälv i diabetesföreningen

Vid insjuknandet blev Kerstin deprimerad och rädd för vad som väntade, men efter en sorgetid blev hon besatt av att lära sig allt som har med typ 1-diabetes att göra. Hon blev en eldsjäl i diabetesföreningen där hon satt 25 år som ordförande.

–Hennes arbete under alla år handlade om att alla hjälpmedel och insulin skulle vara gratis. Det var hennes största insats för alla med diabetes och det lyckades.

Kerstin drabbades hårt av sin sjukdom förlorade bland annat synen på ett öga, fick problem med magen, nedsatt känsel i benen, sår på fötter och problem med njurarna. Sista halvåret som hon levde blev hon även resistent mot insulin. Kerstin gick bort 67 år gammal.

När Mia ser tillbaka på sin mammas sjukdom så tänker hon på allt arbete sjukdomen innebar.

–Jag var anhörigvårdare för mamma hennes sju sista år. Det är någonting som jag aldrig vill uppleva igen. Det var mycket påfrestande rent psykiskt, och man blev ständigt påmind över hur bra man hade det som frisk. Att behöva se någon gå igenom allt som min mamma gjorde… det är nästan så jag hade ångest över att det inte var jag själv som hade sjukdomen.

Ett av barnbarnen insjuknade

När ett av Mias barnbarn, Ted, insjuknade 2,5 år gammal blev hon helt förkrossad. Hon grät i flera veckor och blev som handlingsförlamad.

–Allt från min barndom med mammas komplikationer kom upp i huvudet. Jag kände skuld, att det kanske kom från min sida av släkten, berättar Mia.

Men med Teds insjuknande kom ett brinnande engagemang – både för att vara ett stöd i vardagen för Ted och hans familj, men också för Barndiabetesfonden och för att få andra mor-och farföräldrar att våga stötta sina barn-och barnbarn i vardagen med typ 1-diabetes.

Mia vill inspirera andra mor-och farföräldrar att våga passa sina barnbarn med typ 1-diabetes

Teds familj bor på samma gata som Mia och hon stöttar familjen i stort och smått i vardagen.

–Vi försöker att få in en natt i veckan då barnen får sova hos oss så får föräldrarna sova ostört. Syster sover en natt och Ted en annan, vilket också gör att barnen får egentid med föräldrarna. Vi kallar det kvalitetstid, berättar Mia.

Hon vill inspirera fler att passa sina barnbarn med typ 1-diabetes. Både för att avlasta föräldrarna och för att få samma relation till alla sina barnbarn, med och utan sjukdom. Mia möter många mor-och farföräldrar som inte vågar.

–Det gör mig både ledsen och förtvivlad. Jösses vad de missar i en underbar liten filur, säger Mia.

"Börja med att ta ansvar för kost och insulin hemma hos barnet första gången"

Det kan kännas övermäktigt att sätta sig in i egenvården och att våga ta ensamt ansvar som mor-eller farförälder för sitt barnbarn med typ 1-diabetes, men Mia har några tips på hur man kan lära sig. Det gäller att börja med små steg.

–Börja med att ta ansvar för kost och insulin hemma hos barnet en gång. Då har du uppbackning, fortsätt så till du känner dig mer säker hur det fungerar. Nästa steg kan vara att gå till en lekplats utan föräldrar och syskon. Ta sedan små steg framåt, kanske bjuda hem barnet till er en eftermiddag.

–Gör en egen anteckningsbok där du skriver ner hur allt funkar med pump, sprutor, sensor med mera med egna ord. Då blir det mycket enklare den dag du står ensam. Gör en snabbmeny på kolhydrater i boken, till exempel favoritmat, då behöver du inte stå och räkna varje gång. Till slut är det ett uppslagsverk. Följ med på läkarbesök och dietistbesök om det finns möjlighet.

Teds föräldrar har varit bra ”lärare” åt Mia och hennes man.

–Vi har tagit en sak i taget sedan är de ju aldrig längre bort än telefonluren om frågor dyker upp. Alla hjälpmedel gör det så mycket enklare än förr i tiden.Syster Thilda och Ted tillsammans med mamma Emelie och pappa Ludwig.

Mia engagerar sig i en av Barndiabetesfondens lokalföreningar

Mia är engagerad ordförande i styrelsen för Barndiabetesfondens Lokalförening i Norrköping.

–Man måste inte vara expert för att vara med. Det är ju vi mor-och farföräldrar som har mer tid än de drabbade barnfamiljerna, säger Mia.

I lokalföreningen vill Mia utöka medlemsträffarna. Hjärtat ligger hos barnen och att ordna aktiviteter för dem står högt på listan över vad Mia vill göra i föreningen. Men hon vill även hitta fler månadsgivare, få företag att engagera sig med bidrag och kunskapsspridning.

"Jag kan krypa för mina barnbarn"

Mia gör vad som helst för sina åtta barnbarn.

–Jag känner inget annorlunda när Ted sover här än när något av mina andra barnbarn sover över. Det är bara glädje och tacksamhet att vi får låna barnen. Jag kan krypa för mina barnbarn.

Mia är övertygad om att Ted kommer få ett bättre liv än vad hennes mamma fick och att han inte drabbas lika hårt av sjukdomens komplikationer.

–Förr i världen fick man aldrig reda på vad man kunde göra för att förbättra sina värden. Idag vet man mycket med om hur man ska tänka och göra. Och alla hjälpmedel gör det så mycket enklare.

Även om Mia ser ljust på Teds framtid så är hennes största önskan att han ska få bli frisk. När vi intervjuar Mia sitter hon och virkar ljuslyktor till en julmarknad i Söderköping. Dem ska lokalföreningen sälja till förmån för Barndiabetesfonden.

–Pengarna avgör forskningen – oavsett vad det handlar om, avslutar Mia.