Plusgiro: 90 00 59-7  |  Bankgiro: 900-0597

Kramper och hallucinationer

Det rycker i Linns ben hör jag Jonny säga när jag står och rör i frukostgröten. Jag springer in i sovrummet och finner Linn i sängen. Hon sitter upp och hela hennes kropp krampar: benen, armarna, bålen och huvudet rör sig okontrollerat. Jag försöker få ögonkontakt med henne men blicken är tom och det känns som om hon stirrar rakt igenom mig. Jag känner mig lugn och trygg trots den obehagliga situationen. Jag är påläst och vet hur jag ska agera. Hämta blodsockermätaren. Hämta glucagonsprutan! ropar jag till Jonny. Jag kommer till och med ihåg att be honom stänga av plattan till gröten.

I väntan på att Jonny kommer med grejerna talar jag lugnt till Linn. Jag ber henne vara lugn. Jag säger att jag finns där och att hon inte behöver vara rädd. Jag stryker henne över ryggen och försöker ge henne den trygghet hon behöver. Det är första gången hon krampar sedan hon fick diabetes typ 1.

Jonny gör vad jag ber honom om – inte mera. Han lägger bara blodsockermätaren och glucagonsprutan på sängen och sedan sätter han sig ner. Han ser rädd ut. Jag vill fråga hur han känner sig men jag avstår – jag vill inte att Linn ska höra svaret.

Blodsockermätaren visar 2,6 mmol/l. Jag kan inte begripa varför hon krampar.

Jonny sitter nära Linn och håller om henne när jag lugnt och metodiskt förbereder glucagonsprutan. Jag sprutar ned allt vatten från sprutan till flaskan, jag skakar flaskan försiktigt tills allt pulver har lösts upp till en klar lösning, jag drar upp lösningen till sprutan och sprutar ut den luft som samlats vid sprutans topp och avslutar med att kontrollera att dosen är den rätta. Jag berättar för Linn att jag ska ge henne en injektion i magen och att den kommer hjälpa henne att må bättre. Först känns det svårt att penetrera huden med den tjocka spetsen, sedan glider den in allt för långt känns det som. Jag injicerar 0,4 ml. Därefter lägger vi Linn i stabilt sidoläge.

Hennes blick stirrar fortfarande rakt igenom mig. Jag stryker bort en svettig hårslinga från hennes panna. Jag stryker henne över kinden och talar lugnt till henne: Mamma och pappa är hos dig. Vi älskar dig. Snart kommer du må bra igen. Linn är lugn och trygg. Efter några minuter slutar hon att krampa. Hon kryper ihop och börjar gråta – det gör så ont i mitt hjärta. Efter ytterligare några minuter säger hon med klar stämma: Oj, vad svettig jag är! Samtidigt kan jag se på hennes blick att hon är tillbaka hos oss.

Efteråt kan Linn inte redogöra för förloppet. Hon har enstaka minnesbilder från händelsen. Hon minns mina ord att hon ska vara lugn och hon minns när jag injicerar glukagonet. Hon minns inte kramperna eller att hon har varit ledsen. Däremot kan hon detaljerat berätta om hallucinationerna hon hade. Hon berättar om dom små färgglada gubbarna som kröp i mitt ansikte. Linn blev inte rädd för gubbarna hon såg för de såg snälla ut tyckte hon. En del var enfärgade och en del var tvåfärgade. Benen var raka som streck och de saknade fötter. Hon såg också en liten tvåfärgad gubbe som klättrade på hennes näsa. Hon tänkte: Bara du inte kryper in i min näsa. Teckningen ovan ritade hon efter att vi hade ätit frukost – ett sätt att bearbeta det som hände.

Efter en halvtimme får hon dricka ett glas vatten och efter ytterligare en halvtimme får hon äta en försenad och lite mindre frukost. Hon slipper illamåendet som är en vanlig biverkning på glukagonet. Hon har dock ont i magen till och från under hela dagen med kraftiga magsmärtor på eftermiddagen. Det magonda kan bero på att jag injicerade glukagonet för snabbt. Det kan också bero på att hon kanske är laktosintolerant – sedan i fredags äter hon en laktosfri kost. I bipacksedeln står det nämligen att Glucagon Novo Nordisk inte ska användas om man är laktosintolerant.

Jag känner mig tacksam för att jag lyckades behålla lugnet och förmedla en lugn och trygg miljö både till Linn och Jonny. Innan man hamnar i en sådan här situation så vet man inte hur man reagerar. Jag är också tacksam för att Linn är den hon är. Vi kan inte med säkerhet säga varför det här hände. Linn har legat betydligt lägre i blodsocker (under 1,1 mmol/l) utan att krampa. Den enda förklaringen vi har är att tillväxthormonerna inte var lika höga den här natten i kombination med att den laktosfria mjölken fungerar helt annorlunda än den vanliga mjölken.

Skrivet av: Anna, mamma till Linn som fick diabetes typ 1 den 11 januari 2009

Besök gärna vår hemsida

Skicka e-post

Kontakta oss
Barndiabetesfonden
Gränsliden 10
582 74 Linköping
Telefon: 013-10 56 90
kansli@barndiabetesfonden.se
Om oss
Barndiabetesfonden stödjer forskning vars syfte är att förebygga, bota eller lindra diabetes hos barn och ungdomar. Varje gåva är viktig och skänker hopp om nya framsteg och genombrott.
Org.nummer: 822001-9072  |  Plusgiro: 90 00 59-7  |  Bankgiro: 900-0597
Barndiabetesfondens beskyddare: H.K.H. Kronprinsessan Victoria